Häromdagen kände jag livet i mig. Solen sken och himlen var blå. Småfåglarna kvittrade optimistiskt och hoppade runt bland träd och buskar med en nyfunnen glädje till livet. Det luktade vår. Ni vet, den där härliga lukten av ruttet gräs som kommer när snön smälter och som bara luktar gott just då. I februari. Och idag, en vecka senare, vaknade jag till ett vinterlandskap med 10 centimeter snö och förvirrade koltrastar som otåligt väntade på att någon skulle gräva fram deras frukost. Varken jag eller de kände livet i oss just där och då, det kan jag lova.
Vi vet ju att det blir så här. Det finns egentligen ingen anledning att bli förvånad, men det går inte att hjälpa för mitt i smällkalla vintern börjar en smittsam optimism spira bland oss trädgårdsentusiaster. Efter att ha genomlidit alla 5473 dagar av januari med att sortera frö, beställa frö, sortera igen och beställa lite till, så kommer februari som en befrielse. Nu kan man äntligen börja med sina inomhussådder! Likt förhoppningsfulla småfåglar lever vi upp och förbereder oss för den kommande säsongen, trots att våren är långt borta. Ljudet från fröpåsar som rivs upp konkurrerar med blåmesens revirsång och gråsparvarnas kafferep i närmaste buske. Att så frön i februari är en ritual som förkroppsligar hoppet om grönska och blomsterprakt. Det är som att skapa en framtidsvision mitt i vintermörkret, där små fröer blir löften om kommande skördar trots snö och kyla. Det inger hopp och det känns som att våren är nära.
Vissa, mindre entusiastiska odlare eller kanske inte odlare alls, känner sig dock tvungna att mana till sans. Det är faktiskt inte vår än, säger de snusförnumstigt och himlar med ögonen. Och de har så klart rätt. Det är inte vår. Rent tekniskt sett. ”Fool’s spring” brukar man kalla den här tiden på året. Den värsta kylan har släppt och de första plusgraderna har lurat oss i fällan. Man har fått vittring på våren men den är minst sju bakslag bort enligt bondepraktikan. Många är fortfarande de morgnar vi ska vakna och yrvaket se ut över trädgårdsland täckta med snö eller frost. Ett rungande Homer Simpson ”D-oh!” för varje bakslag och en knuten näve i fickan ska följa oss i flera månader än.
Trots detta kommer vi oförtrutet så vidare. Sådjävulen kommer ta över.
Vi kommer så för mycket av det mesta. (För tänk om det inte blir nå’t).
Vi kommer definitivt så mer än vi har plats med. (Alla kommer ju säkert inte ta sig).
Vi kommer så sådant vi absolut inte tänkt så. (Jag kanske gillar den den här gången).
Det kommer bli trångt under växtlamporna och fönsterbrädor kommer bågna under trycket från gurkor, chili och svartöga – som alla för övrigt kan sås i februari. Det är nästan som en besvärjelse. För varje frö vi sår och för varje planta vi skolar så kommer våren ett steg närmare.
Så, även om våra belackare hånar våra vårtjut väljer vi att lyssna på småfåglarnas sång i stället. De låter sig näppeligen bekommas av snö och kyla, de har redan hoppet och siktet inställt på en produktiv och blomstrande vår. Vissa dagar får man helt enkelt bara leva med att leta fram snöskyffeln och gräva fram det där hoppet, som tillfälligt begravts under 10 centimeter snö. Och medan vi skyfflar tänker vi på våren. Vi tänker på våren och den där dagen när det är dags att plantera ut. När solen skiner och himlen är blå. Och vi känner livet i oss.
Några saker jag sår i februari:
Lök, salladslök, purjolök, chili, paprika, lejongap, sommarljus, ageratum, rudbeckia.
