När jag pratar med människor som inte har trädgård så får jag ofta kommentaren ”Jag skulle aaaaldriiiig orka ligga på knä och rensa ogräs”. Ofta med tillägget ”jag har inte tid med det”. Och varje gång tänker jag att jag håller helt och hållet med dem. Jag skulle aaaldriig ligga på knä och rensa ogräs. För jag har inte tid. Jag jobbar heltid, är den enda som tar hand om trädgården (förutom gräsklippning) och har dessutom väldigt många rabatter.
Är jag då så lyckligt lottad att ogräsen inte hittat till min trädgård? Eller är ogräsrensning som ”grundkondition”, man gör det ordentligt i början och kan leva på det resten av livet? Nej, knappast. Ogräsfri trädgård existerar lika lite som den där grundkonditionen jag jobbade upp på handbollen när jag var sju. I mitt fall handlar det resignation. Jag har helt enkelt insett att jag kommer aldrig vinna den här kampen.
Drömmer jag om de perfekta rabatterna med ogräsfria kanter? Fantiserar jag om en värld utan kvickrot, kirskål och knölklocka. Ja, såklart jag gör. Vem vill inte leva i det paradiset?! Men jag är också oerhört lat, har artros i knäna och vill därför inte ligga på dem och rensa ogräs all min lediga tid. Så jag bestämde mig för att resignera. Välja mina vyer. Kisa lite när jag går förbi vissa ställen. Eller helt enkelt titta åt andra hållet. Det är ju inte värt att lägga så mycket energi på en sån sak som ogräs.
Det är klart att jag rensar då och då. Men aldrig på knä. Jag älskar min bygelhacka som jag använder ganska flitigt. Drar ett tag här och där framförallt i början på sommaren. Planterar tätt som på ett indiskt tåg. Så tätt faktiskt att vissa plantor inte trivs längre. Note to self: rölleka, solhatt och nejlikrot vill ha lite lebensraum.
Och jag måste hålla efter kanterna för revsmörblomma är inte att leka med. Den är som en jäkla bläckfisk där den sträcker sig över vallgraven jag grävt. Jag rycker upp en då och då när jag går förbi och inser att den snart är tillbaka för jag fick bara upp lite blad men jag vägrar sätta mig på knä och försöka gräva upp den.
Kvickroten och jag är däremot lite mer överens. Det är nåt väldigt tillfredsställande över att dra upp en hel rugge av den. Och maskrosorna, de är ju vansinnigt vackra egentligen, ger bra färg när inte så mycket annat blommar och är bra mat för pollinatörer. Vilket kinderägg!
Kirskålen är omringad av gräsmatta och hålls i schack medelst klippning. ”Den går att äta” är kommentaren från alla när man nämner den. Jooo, men hur mycket kirskål kan man äta i ett hushåll på två där den ena har en skeptisk inställning till allt som är grönt? Den har inget att frukta på den fronten än så länge.
Häromdagen hittade jag ett ogräs i rabatten som jag trodde var nåt som jag hade planterat. Den fyllde ut bra mellan stormhattarna och var nästan lika lång som jag. Kanske anledningen till att jag såg den. Den var ganska fin så den fick vara kvar ett tag. Ändå praktiskt när de är så höga att man inte behöver böja sig ner för att ta bort dem.
Men i det the grand scheme of things så känns ogräsrensning som en väldigt liten del av trädgårderandet. Och är det nåt Instagram har lärt oss så är det att välja våra vinklar. Varför inte anamma det irl också. Kisa lite så får du automatiskt ett litet glowfilter. Betrakta på håll, gå inte för nära. Sätt dig en bit bort och njut av det som blommar. Lägg skärpan på det vackra. Fokus på det du vill se. Kanske en liten vinjettering ut mot kanterna så grobladen försvinner ut ur bild. Luta dig tillbaka och resignera. Lite skit i hörnen osv. Använd dina filter även irl.
